dansen, förklarad
Horo och ljudet bakom den
Vad du faktiskt ser på – och bjuds in till – när folkloreprogrammet tar över rummet.
Se tillgänglighet ↗Horo, kort sagt
| Vad Wikipedia bekräftar | Detalj |
|---|---|
| Formation | En cirkel, eller en krökt linje – inte strikt en sluten ring |
| Grepp | Dansarna fattar varandras händer (eller axlar/bälten, beroende på region) |
| Stegmönster | Ungefär tre till åtta steg framåt, ett till sex steg bakåt, varierar beroende på typ |
| Regional variation | Långt över hundra namngivna typer av horo i Bulgariens folkliga regioner |
Ett namn, över hundra danser
Horo är inte så mycket en enskild dans som en hel familj av danser. Den behöver inte vara en sluten ring – en svängande rad av dansare räknas också – och fotarbetet varierar från region till region, med dokumenterade stegmönster som sträcker sig från ungefär tre till åtta steg framåt mot ett till sex steg bakåt, beroende på vilken specifik variant som dansas. Historiskt fungerade horo som underhållning, som ett skicklighetsprov mellan dansare och som ett uppvisningsnummer, vilket är en del av förklaringen till att så många regionala variationer uppstod i stället för en enda standardform.
Därför dras gästerna med
Eftersom horo bygger på ett gemensamt grepp – händer, axlar eller bälten, beroende på variant – är den konstruerad för att växa: ännu en dansare ansluter till raden eller ringen genom att länka sig in i änden, i stället för att behöva en partner eller en bestämd plats. Det är den mekaniska förklaringen till att en folkloreföreställning med trovärdighet kan bjuda upp en hel middagssal till golvet i stället för att hålla dansen begränsad till enbart tränade artister.
Instrumenten bakom dansen
Bulgariska folkmusikensembler bygger vanligtvis kring gaida, en säckpipa med kort spelpipa och ett långt bordunrör, ofta i den mörkare klingande kaba gaida från Rhodopebergen eller den ljusare dzhura gaida som finns på andra håll i landet. Ett karakteristiskt ”lopphål” på spelpipan låter spelaren böja en ton uppåt ett halvt steg mitt i en fras – en källa till det utsmyckade, glidande ljud som präglar balkansk folkmusik i allmänhet och bulgariska horomelodier i synnerhet.
Vad du ska lyssna efter
Om du är ny inför musiken är det enklaste att följa inte melodin utan taktarten: många bulgariska dansmelodier går i asymmetriska taktarter som inte faller in i ett enkelt, jämnt fördelat slag – en del av förklaringen till att stegen kan kännas bedrägligt knepiga för utomstående, även när dansarna omkring dig ser ut att knappt anstränga sig. Att se några fullständiga upprepningar av stegmönstret innan du hoppar in är ett rimligt sätt att fånga upp dess form.
Häng med utan att övertänka
Eftersom en folkloremiddag är skapad för deltagande snarare än uppträdande är det praktiska tillvägagångssättet att titta på en hel genomgång av vilken horo som än spelas, hitta det hand- eller bältesgrepp som raden närmast dig använder och kliva in i änden i stället för att försöka bryta dig in i mitten. Ingen på en horo vid en middagsföreställning förväntar sig att gästerna ska dansa den perfekt – inbjudan är poängen, inte ett prov.